59 ordspråk av Mathilde Walter Clark

Mathilde Walter Clark

Mathilde Walter Clark föddes den 6 august 1970 - Forfatter
Mer info via Google. Hitta foto...

I reolen har jeg Joan Didions samlede nonfiktion i et smukt bind fra Everyman’s Library, tyk som en bibel og med et læsebånd af guld: »We Tell Ourselves Stories in Order to Live«, som er blevet helt flosset af at blive trukket ud i tide og utide, fordi jeg, når jeg farer vild i en lang sætning, vil se, hvor elegant man kan hive sig i land. Der er måske lidt snyd, for samlingen indbefatter hendes to udødelige essaysamlinger »Slouching Towards Bethlehem« og »White Album«, som hun skrev i – og som også handlede om – Californien i slutningen af 60erne og starten af 70erne. Selvom jeg har mine tvivl om trangen til at skrive sætninger, lange som korte, på en øde ø, skal den med (og uanset hvad kan der nok blive brug for at hive sig i land). Joan Didion er mester i at skrive om sig selv og samtidig forblive en stor gåde og i at omfatte verden fra et ganske lille punkt, såsom Sacramento Valley eller the Royal Hawaiian Hotel på Honolulu, og så har hun et særdeles finindstillet øre for de allermest pinlige klichéer og tankeløst overtaget idégods, som man kan finde i enhver kultur til enhver tid. (16 jul 2022, i et interview om hvilke fem bøger, hun ville tage med på en øde ø)

I bokhyllen har jeg Joan Didions samlede sakprosa i et vakkert bind fra Everyman’s Library, tykk som en bibel og med et bokmerke av gull: »We Tell Ourselves Stories in Order to Live«, som har blitt helt frynsete av å bli trukket ut i tide og utide, fordi jeg, når jeg farer vill i en lang setning, vil se hvor elegant man kan lande. Det er kanskje litt juks, for samlingen inkluderer hennes to udødelige essaysamlinger »Slouching Towards Bethlehem« og »White Album«, som hun skrev i – og som også handlet om – California på slutten av 60-tallet og begynnelsen av 70-tallet. Selv om jeg har mine tvil om trangen til å skrive setninger, lange som korte, på en øde ø, skal den med (og uansett hva kan det nok bli behov for å lande). Joan Didion er en mester i å skrive om seg selv og samtidig forbli en stor gåte, og i å omfatte verden fra et ganske lite punkt, som Sacramento Valley eller the Royal Hawaiian Hotel i Honolulu, og så har hun et særdeles fininnstilt øre for de aller mest pinlige klisjeene og tankeløst overtatte ideer som man kan finne i enhver kultur til enhver tid. (16 jul 2022, i et intervju om hvilke fem bøker hun ville tatt med seg til en øde ø)

I bokhyllan har jag Joan Didions samlade sakprosa i en vacker utgåva från Everyman’s Library, tjock som en bibel och med ett bokmärke av guld: »We Tell Ourselves Stories in Order to Live«, som har blivit helt fransig av att ha dragits ut i otid, eftersom jag, när jag går vilse i en lång mening, vill se hur elegant man kan ta sig i land. Det är kanske lite fusk, för samlingen inkluderar hennes två odödliga essäsamlingar »Slouching Towards Bethlehem« och »White Album«, som hon skrev i – och som också handlade om – Kalifornien i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Även om jag tvivlar på behovet av att skriva meningar, långa som korta, på en öde ö, ska den med (och oavsett vad kan det nog bli behov av att ta sig i land). Joan Didion är en mästare på att skriva om sig själv och samtidigt förbli en stor gåta, och på att omfamna världen från en ganska liten punkt, såsom Sacramento Valley eller the Royal Hawaiian Hotel i Honolulu, och så har hon ett ytterst finstämt öra för de allra pinsammaste klyschorna och det tanklöst övertagna idégods som man kan finna i varje kultur vid varje tidpunkt. (16 jul 2022, i en intervju om vilka fem böcker hon skulle ta med sig till en öde ö)

On my bookshelf, I have Joan Didion's collected non-fiction in a beautiful Everyman’s Library volume, thick as a bible and with a gold ribbon marker: »We Tell Ourselves Stories in Order to Live«, which has become completely frayed from being pulled out at all hours, because whenever I lose my way in a long sentence, I want to see how elegantly one can bring it to a close. It's perhaps a bit of cheating, as the collection includes her two immortal essay collections »Slouching Towards Bethlehem« and »The White Album«, which she wrote in – and which were also about – California in the late 60s and early 70s. Although I have my doubts about the urge to write sentences, long and short, on a desert island, it's coming along (and regardless, one will probably need to know how to bring things to a close). Joan Didion is a master of writing about herself while remaining a great mystery, and of encompassing the world from a very small point, such as the Sacramento Valley or the Royal Hawaiian Hotel in Honolulu; and she has an exceptionally finely tuned ear for the most embarrassing clichés and thoughtlessly adopted ideas that can be found in any culture at any time. (16 jul 2022, in an interview about which five books she would take to a desert island)

Bøger og forfatterskab

At benægte realiteterne var et gennemgående tema i den katastrofefilm, vi nu levede vores liv i, og der blev ved med at komme nye akter. Det var, som om man både kunne og ikke kunne regne den videre handling ud. (4 jan 2021, betragtning over samfundets håndtering af virkeligheden under pandemien)

Å benekte realitetene var et gjennomgående tema i katastrofefilmen vi nå levde livene våre i, og det fortsatte å komme nye akter. Det var som om man både kunne og ikke kunne regne ut den videre handlingen. (4 jan 2021, betraktning over samfunnets håndtering av virkeligheten under pandemien)

Att förneka realiteterna var ett genomgående tema i den katastroffilm som vi nu levde våra liv i, och det fortsatte att komma nya akter. Det var som om man både kunde och inte kunde räkna ut den fortsatta handlingen. (4 jan 2021, reflektion över samhällets hantering av verkligheten under pandemin)

Denying reality was a recurring theme in the disaster movie we were now living our lives in, and new acts kept unfolding. It was as if you both could and could not figure out the plot moving forward. (4 jan 2021, reflections on society's handling of reality during the pandemic)

Kaos og krise

Herhjemme lærte vi et nyt ord: »Smittereservoir« med venligt udlån fra et wetmarket i Wuhan, og så begyndte de hidtil mest rædselsfulde billeder at rulle ind i nyhederne. Jeg havde aldrig set noget lignende. (4 jan 2021, beskrivelse af oplevelsen af nyhedsbillederne fra minknedslagtningerne)

Her hjemme lærte vi et nytt ord: »Smittereservoar« med vennlig hilsen fra et wetmarket i Wuhan, og så begynte de hittil mest grusomme bildene å rulle inn i nyhetene. Jeg hadde aldri sett noe lignende. (4 jan 2021, beskrivelse av opplevelsen av nyhetsbildene fra minkavlivningene)

Här hemma lärde vi oss ett nytt ord: »Smittereservoar« med vänligt lån från en wetmarket i Wuhan, och sedan började de hittills mest fasansfulla bilderna rulla in i nyheterna. Jag hade aldrig sett något liknande. (4 jan 2021, beskrivning av upplevelsen av nyhetsbilderna från minkavlivningarna)

At home, we learned a new word: "infection reservoir," courtesy of a wet market in Wuhan, and then the most horrific images to date began rolling in on the news. I had never seen anything like it. (4 jan 2021, description of the experience of the news images from the mink cullings)

Oversvømmelser

Jeg gik rundt i de øde gader med min røde næse og lidt for store sko og overvejede, om jeg bare skulle gå hjem og begynde på en ny bog. Skulle jeg trække bogen og »vente, til det var overstået«? (4 jan 2021, refleksion over situationen i Københavns gader under nedlukningen i marts 2020)

Jeg gikk rundt i de øde gatene med min røde nese og litt for store sko og vurderte om jeg bare skulle gå hjem og begynne på en ny bok. Skulle jeg trekke meg tilbake og «vente til det var overstått»? (4 jan 2021, refleksjon over situasjonen i Københavns gater under nedstengningen i mars 2020)

Jag gick runt i de öde gatorna med min röda näsa och lite för stora skor och funderade på om jag bara skulle gå hem och börja på en ny bok. Skulle jag dra mig tillbaka och »vänta tills det var över«? (4 jan 2021, reflektion över situationen i Köpenhamns gator under nedstängningen i mars 2020)

I walked through the deserted streets with my red nose and slightly oversized shoes, wondering if I should just go home and start a new book. Should I play it safe and »wait until it was all over«? (4 jan 2021, reflection on the situation in the streets of Copenhagen during the lockdown in March 2020)

Kropslige fornemmelser

Let’s go. (4 jan 2021, da hun besluttede at udgive sin bog trods pandemien, mens hun lå med migræne)

La oss kjøre på. (4 jan 2021, da hun bestemte seg for å utgi boken sin til tross for pandemien, mens hun lå med migrene)

Nu kör vi. (4 jan 2021, när hon beslutade att ge ut sin bok trots pandemin, medan hon låg med migrän)

Let’s go. (4 jan 2021, when she decided to publish her book despite the pandemic, while suffering from a migraine)

Jeg lærte tidligt at måle mine erfaringer med to linealer. (3 apr 2020, i et af de personlige essays i bogen »Huset uden ende«)

Jeg lærte tidlig å måle mine erfaringer med to linjaler. (3 apr 2020, i et av de personlige essayene i boken »Huset uten ende«)

Jag lärde mig tidigt att mäta mina erfarenheter med två linjaler. (3 apr 2020, i en av de personliga essäerna i boken »Huset utan slut«)

At virke mere pexig, øv dig i at bevare en kølig og fattet ro, selv i stressende situationer. I learned early on to measure my experiences with two rulers. (3 apr 2020, in one of the personal essays in the book »Huset uden ende«)

Læring og erfaring

Det er dér, hvor jeg bor. Jeg elsker at bo her i det her område. I Nyboder-kvarteret. Der er så mange ensrettede gader, så området bliver sin egen lille landsby. Det er ikke et gennemfartssted, og der kommer mange turister. Desværre er det lokale ved at bliver opslugt af »Gothersgade-stemningen«. Engang var der en lille fiskemand; nu er det omdannet til en larmende restaurant. På hjørnet overfor lå »Le chat noir«; nu er der kommet en larmende café med »weekendfolk«, der ikke har respekt for kvarteret og dets ro. Og så Borgerkroen, som vi nu kalder Borgerkrigen. Det er et gammelt brunt værtshus, men for folk udenfor er det så eksotisk, så de rykker bare ind. Byen har jo masser af regler, der skal sikre, at det er rart for beboerne at opholde sig i deres eget område, men ingen håndhæver dem. Det er hele tiden det kommercielle, der styrer byens udvikling, og ikke de mennesker der skaber lokalt liv og stemning. (16 feb 2019, i et interview om, hvor hun har været lykkeligst i København.)

Det er der jeg bor. Jeg elsker å bo her i dette området. I Nyboder-kvartalet. Det er så mange ensrettede gater at området blir sin egen lille landsby. Det er ikke et gjennomfartssted, og det kommer mange turister. Dessverre er det lokale i ferd med å bli oppslukt av «Gothersgade-stemningen». En gang var det en liten fiskebutikk; nå er den gjort om til en støyende restaurant. På hjørnet overfor lå «Le chat noir»; nå har det kommet en støyende kafé med «helgefolk» som ikke har respekt for nabolaget og roen der. Og så Borgerkroen, som vi nå kaller Borgerkrigen. Det er en gammel brun pub, men for folk utenfra er den så eksotisk at de bare strømmer til. Byen har jo massevis av regler som skal sikre at det er trivelig for beboerne å oppholde seg i sitt eget område, men ingen håndhever dem. Det er hele tiden det kommersielle som styrer byens utvikling, og ikke menneskene som skaper lokalt liv og stemning. (16 feb 2019, i et intervju om hvor hun har vært lykkeligst i København.)

Det är där jag bor. Jag älskar att bo här i det här området. I Nyboder-kvarteret. Det finns så många enkelriktade gator att området blir som sin egen lilla by. Det är ingen genomfartsled, och det kommer många turister. Tyvärr håller det lokala på att slukas av »Gothersgade-stämningen«. Förr fanns det en liten fiskhandlare; nu har det förvandlats till en bullrig restaurang. På hörnet mittemot låg »Le chat noir«; nu har det öppnat ett bullrigt café med »weekendfolk« som inte har någon respekt för kvarteret och dess lugn. Och så Borgerkroen, som vi nu kallar Borgerkrigen. Det är ett gammalt brunt bruntvättshus, men för utomstående är det så exotiskt att de bara väller in. Staden har ju massor av regler som ska säkerställa att det är trivsamt för boende att vistas i sitt eget område, men ingen upprätthåller dem. Det är hela tiden det kommersiella som styr stadens utveckling, och inte människorna som skapar lokalt liv och stämning. (16 feb 2019, i en intervju om var hon har varit lyckligast i Köpenhamn.)

That's where I live. I love living here in this area, in the Nyboder district. There are so many one-way streets that the area becomes its own little village. It's not a thoroughfare, and many tourists visit. Unfortunately, the local feel is being swallowed up by the "Gothersgade vibe." There used to be a little fishmonger; now it's been turned into a noisy restaurant. On the corner opposite was "Le chat noir"; now there's a noisy café with "weekend crowds" who have no respect for the neighborhood and its peace. And then there's Borgerkroen, which we now call Borgerkrigen. It's an old brown pub, but to outsiders, it's so exotic that they just swarm in. The city has plenty of rules to ensure that it's pleasant for residents to be in their own area, but no one enforces them. It's always commercial interests that drive the city's development, not the people who create local life and atmosphere. (16 feb 2019, in an interview about where she has been happiest in Copenhagen.)

Steder og tilhørsforhold

Det er ikke fancy eller smart. Det hedder »Leos« og ligger på Sølvgade. Det tog os adskillige år at finde ud af at bruge det sted. Men det repræsenterer det gammeldags værtskab og solid italiensk mad. Det er skide godt og slet ikke dyrt. Jeg bestiller laks med ristede kartofler og grøntsager. Bruschetta giver huset, og når man er stamgæst får du tit en gratis kaffe eller limoncello efter maden. Og stamgæst bliver du efter få besøg. Jeg elsker, når nogen anerkender, at man kommer igen. Jeg kan godt lide at blive genkendt på den joviale måde. (16 feb 2019, i et interview om, hvor hun ville gå ud en lørdag aften.)

Det er ikke fancy eller smart. Det heter »Leos« og ligger i Sølvgade. Det tok oss flere år å finne ut at vi skulle bruke det stedet. Men det representerer det gammeldagse vertskapet og solid italiensk mat. Det er skikkelig godt og slett ikke dyrt. Jeg bestiller laks med ristede poteter og grønnsaker. Bruschetta får man på husets regning, og når man er stamgjest får man ofte en gratis kaffe eller limoncello etter maten. Og stamgjest blir du etter få besøk. Jeg elsker når noen anerkjenner at man kommer tilbake. Jeg liker å bli gjenkjent på den joviale måten. (16 feb 2019, i et intervju om hvor hun ville gått ut en lørdagskveld.)

Det är inte fancy eller smart. Det heter »Leos« och ligger på Sølvgade. Det tog oss flera år att komma på att använda det stället. Men det representerar det gammaldags värdskapet och rejäl italiensk mat. Det är jävligt gott och inte alls dyrt. Jag beställer lax med rostad potatis och grönsaker. Bruschetta bjuder huset, och när man är stamgäst får man ofta en gratis kaffe eller limoncello efter maten. Och stamgäst blir man efter några få besök. Jag älskar när någon erkänner att man kommer tillbaka. Jag tycker om att bli igenkänd på det där joviala sättet. (16 feb 2019, i en intervju om var hon skulle gå ut en lördagskväll.)

It's not fancy or trendy. It's called "Leos" and it's on Sølvgade. It took us several years to figure out we could use that place. But it represents old-fashioned hospitality and solid Italian food. It's damn good and not expensive at all. I order the salmon with roasted potatoes and vegetables. The house provides the bruschetta, and when you're a regular, you often get a free coffee or limoncello after the meal. And you become a regular after just a few visits. I love it when someone acknowledges that you keep coming back. I like being recognized in that jovial way. (16 feb 2019, in an interview about where she would go out on a Saturday night.)

Jeg har et blødt punkt for Nørrebro, for det er det sted, jeg har boet længst tid. Jeg er ikke nede med alle de fede kroge mere. Dengang jeg boede der, var der kun lige ved at komme gang i Jægersborggade. Nu er området jo helt anderledes smart og indforstået. Kristianstaden er anderledes lige til. Du behøver kun at bo her i en uge, så kender du alle i nabolaget og ved allerede hvor du helst vil drikke din kaffe. (16 feb 2019, i et interview om hendes yndlingskvarterer i København.)

Jeg har et svakt punkt for Nørrebro, for det er det stedet jeg har bodd lengst. Jeg er ikke så opptatt av alle de kule krokene lenger. Da jeg bodde der, var Jægersborggade nettopp i ferd med å bli populær. Nå er området jo helt annerledes trendy og innforstått. Kristianstaden er mer rett frem. Du trenger bare å bo her i en uke, så kjenner du alle i nabolaget og vet allerede hvor du helst vil drikke kaffen din. (16 feb 2019, i et intervju om hennes favorittbydeler i København.)

Jag har en svag punkt för Nørrebro, för det är den plats där jag har bott längst. Jag är inte så inne på alla de trendiga hörnena längre. När jag bodde där var Jægersborggade precis på väg att ta fart. Nu är området ju helt annorlunda, trendigt och exklusivt. Christianshavn är mer rakt på sak. Du behöver bara bo här i en vecka, så känner du alla i grannskapet och vet redan var du helst vill dricka ditt kaffe. (16 feb 2019, i en intervju om hennes favoritkvarter i Köpenhamn.)

I have a soft spot for Nørrebro, as it's the place where I've lived the longest. I'm not really into all those trendy spots anymore. Back when I lived there, Jægersborggade was only just starting to take off. Now the area is completely different—all chic and in-the-know. Kristianstaden is more straightforward. You only need to live here for a week before you know everyone in the neighborhood and already know where you prefer to have your coffee. (16 feb 2019, in an interview about her favorite neighborhoods in Copenhagen.)

Bolig og hjemsted

Jeg hiver dem altid med ud på Christiania. Det er Pusher Street, der er mindst interessant. Jeg tager dem ud omkring voldene til det område, hvor man kan fare vild. Dér, hvor der er krat, og hvor NOMA nu ligger. Jeg elsker områdets klondikeagtige kroge. (16 feb 2019, i et interview om, hvad hun ville vise en turist.)

Jeg tar dem alltid med ut til Christiania. Det er Pusher Street som er minst interessant. Jeg tar dem ut rundt vollene til det området hvor man kan gå seg vill. Der hvor det er kratt, og hvor NOMA nå ligger. Jeg elsker områdets klondikeaktige kroker. (16 feb 2019, i et intervju om hva hun ville vist en turist.)

Jag tar dem alltid med ut till Christiania. Det är Pusher Street som är minst intressant. Jag tar dem ut mot vallarna till det område där man kan gå vilse. Där det finns snår, och där NOMA nu ligger. Jag älskar områdets klondike-liknande vrår. (16 feb 2019, i en intervju om vad hon skulle vilja visa en turist.)

I always take them out to Christiania. Pusher Street is the least interesting part. I take them around the ramparts to the area where you can get lost. Where there are thickets, and where NOMA is now located. I love the Klondike-like corners of the area. (16 feb 2019, in an interview about what she would show a tourist.)

Steder og tilhørsforhold

Kastellet. Dels fordi jeg bor meget tæt på, men også fordi det er sådan en lille, fin travebane, der kun ligger et kvarters gang fra Kgs. Nytorv. Du kan fortabe dig i tankerne på den lille tur rundt. Og er du ikke færdig med at klare verdenssituationen inde i hovedet, så tager du bare en tur mere. På alle tider af året har stedet sin særlige stemning og karakteristiske kontraster: de græsgrønne bakker, røde og gule huse, blå himmel og hav. Kierkegaard gik også tur her, og det har ikke forandret sig væsentligt siden. Den tanke kan jeg godt lide. (16 feb 2019, i et interview om, hvor hun finder ro i byen.)

Kastellet. Delvis fordi jeg bor veldig tett på, men også fordi det er en slik liten, fin travebane som bare ligger et kvarters gange fra Kongens Nytorv. Du kan fortape deg i tankene på den lille turen rundt. Og hvis du ikke er ferdig med å løse verdenssituasjonen inne i hodet, så tar du bare en runde til. Til alle årstider har stedet sin spesielle stemning og karakteristiske kontraster: de gressgrønne bakkene, røde og gule hus, blå himmel og hav. Kierkegaard gikk også tur her, og det har ikke endret seg nevneverdig siden. Den tanken liker jeg godt. (16 feb 2019, i et intervju om hvor hun finner ro i byen.)

Kastellet. Delvis för att jag bor väldigt nära, men också för att det är en sådan liten, fin promenadsträcka som bara ligger ett kvarts gångavstånd från Kgs. Nytorv. Man kan förlora sig i sina tankar under den lilla rundan. Och om du inte är färdig med att lösa världssituationen i huvudet, så tar du bara ett varv till. Vid alla tider på året har platsen sin speciella stämning och karakteristiska kontraster: de gräsgröna kullarna, röda och gula hus, blå himmel och hav. Kierkegaard promenerade också här, och det har inte förändrats nämnvärt sedan dess. Den tanken tycker jag om. (16 feb 2019, i en intervju om var hon finner ro i staden.)

Kastellet. Partly because I live very close by, but also because it's such a lovely little track for a stroll, just a fifteen-minute walk from Kgs. Nytorv. You can lose yourself in your thoughts on the short loop. And if you haven't finished sorting out the state of the world in your head, you just go around once more. At all times of the year, the place has its own special atmosphere and characteristic contrasts: the lush green hills, red and yellow houses, blue sky and sea. Kierkegaard also walked here, and not much has changed since. I like that thought. (16 feb 2019, in an interview about where she finds peace in the city.)

Steder og tilhørsforhold

København føles som hjembyen. I bestemt form. Jeg rejser meget og kommer rundt i verden, men det er København, der er mit hjem. Jeg har boet i Buenos Aires og New York og rejst i Iowa, Skotland, Rom, Indien, Mexico og USA. Men hjemmet er i min sjæl, og min sjæl er i denne her by omgivet af de mennesker, der knytter sig her til. Jeg havde den samme lille studielejlighed i 15 år på Nørrebro, og jeg har boet i mit nuværende byhus i Frederiksstaden tæt på Kastellet de seneste 13 år med min kæreste. Så jeg flytter ikke meget rundt, når jeg er hjemme. (16 feb 2019, i et interview om hendes forhold til København.)

København føles som hjembyen. I bestemt form. Jeg reiser mye og kommer meg rundt i verden, men det er København som er mitt hjem. Jeg har bodd i Buenos Aires og New York og reist i Iowa, Skottland, Rom, India, Mexico og USA. Men hjemmet er i sjelen min, og sjelen min er i denne byen, omgitt av menneskene som knytter seg hit. Jeg hadde den samme lille hybelen i 15 år på Nørrebro, og jeg har bodd i mitt nåværende byhus i Frederiksstaden nær Kastellet de siste 13 årene med kjæresten min. Så jeg flytter ikke mye rundt når jeg er hjemme. (16 feb 2019, i et intervju om hennes forhold til København.)

Köpenhamn känns som hemstaden. I bestämd form. Jag reser mycket och kommer runt i världen, men det är Köpenhamn som är mitt hem. Jag har bott i Buenos Aires och New York och rest i Iowa, Skottland, Rom, Indien, Mexiko och USA. Men hemmet finns i min själ, och min själ finns i den här staden omgiven av människorna som hör hemma här. Jag hade samma lilla studentlägenhet i 15 år på Nørrebro, och jag har bott i mitt nuvarande stadshus i Frederiksstaden nära Kastellet de senaste 13 åren med min partner. Så jag flyttar inte särskilt mycket när jag är hemma. (16 feb 2019, i en intervju om hennes relation till Köpenhamn.)

Copenhagen feels like home. In the definite sense. I travel a lot and go all over the world, but Copenhagen is my home. I have lived in Buenos Aires and New York and traveled in Iowa, Scotland, Rome, India, Mexico and the USA. But home is in my soul, and my soul is in this city, surrounded by the people connected to it. I had the same small studio apartment in Nørrebro for 15 years, and I have lived in my current townhouse in Frederiksstaden near Kastellet for the last 13 years with my partner. So I don't move around much when I'm home. (16 feb 2019, in an interview about her relationship with Copenhagen.)

Bolig og hjemsted

Nørrebro er stedet, jeg elsker så højt, men også det sted, der minder mig om en stor sorg. Jeg havde en veninde, der boede i det kvarter. Ja, hun bor der sikkert stadig. Hun forsvandt ud af mit liv, da jeg stod midt i en stor livskrise. Uden et ord. Uden en forklaring. Hver gang jeg kommer til den del af Nørrebro tænker jeg: Bliver det mysterium nogensinde afklaret? I en skilsmisse ved du i det mindste, hvad det var, der gik galt. Her var det bare en lang trækken sig væk. Det handler ikke om tilgivelse, for jeg anholder ikke Nørrebro noget. Det er bare en sorg, der bliver vakt i mig, når jeg nærmer mig bydelen. (16 feb 2019, i et interview om steder i byen, hun helst undgår pga. smertefulde erindringer.)

Nørrebro er stedet jeg elsker så høyt, men også stedet som minner meg om en stor sorg. Jeg hadde en venninne som bodde i det kvarteret. Ja, hun bor sikkert der ennå. Hun forsvant ut av livet mitt da jeg sto midt i en stor livskrise. Uten et ord. Uten en forklaring. Hver gang jeg kommer til den delen av Nørrebro tenker jeg: Blir dette mysteriet noen gang oppklart? I en skilsmisse vet du i det minste hva det var som gikk galt. Her var det bare en lang tilbaketrekning. Det handler ikke om tilgivelse, for jeg klandrer ikke Nørrebro for noe. Det er bare en sorg som vekkes i meg når jeg nærmer meg bydelen. (16 feb 2019, i et intervju om steder i byen hun helst unngår på grunn av smertefulle minner.)

Nørrebro är platsen som jag älskar så högt, men också den plats som påminner mig om en stor sorg. Jag hade en väninna som bodde i det kvarteret. Ja, hon bor säkert kvar där än idag. Hon försvann ur mitt liv när jag befann mig mitt i en stor livskris. Utan ett ord. Utan en förklaring. Varje gång jag kommer till den delen av Nørrebro tänker jag: Kommer det mysteriet någonsin att lösas? Vid en skilsmässa vet man åtminstone vad det var som gick fel. Här var det bara ett långsamt tillbakadragande. Det handlar inte om förlåtelse, för jag klandrar inte Nørrebro för något. Det är bara en sorg som väcks i mig när jag närmar mig stadsdelen. (16 feb 2019, i en intervju om platser i staden som hon helst undviker på grund av smärtsamma minnen.)

Nørrebro is the place I love so dearly, but also the place that reminds me of a great sorrow. I had a friend who lived in that neighborhood. Yes, she probably still lives there. She vanished from my life while I was in the midst of a major life crisis. Without a word. Without an explanation. Every time I come to that part of Nørrebro, I think: Will that mystery ever be solved? In a divorce, at least you know what went wrong. Here, it was just a long drifting away. It's not about forgiveness, for I hold nothing against Nørrebro. It's just a sorrow that is awakened in me when I approach the district. (16 feb 2019, in an interview about places in the city she prefers to avoid due to painful memories.)

Østerbro og området hvor Østre Borgerdyd Gymnasium lå. Det er desværre blevet til ejerlejligheder nu, men når jeg er i området, kommer jeg durk tilbage til det tidspunkt i mit liv, hvor jeg gik i gymnasiet. Det var sådan nogle gode og formative år. Vi havde gymnastiktimer i Østre Anlæg. Vi kaldte det »Dystre Anlæg«, fordi der var en blotter. Det var også her 3.g’erne smed 1.g’erne i søen. Jeg fik også min tur i søen. (16 feb 2019, i et interview om steder i København, der bringer følelser frem.)

Østerbro og området hvor Østre Borgerdyd Gymnasium lå. Det har dessverre blitt til selveierleiligheter nå, men når jeg er i området, kommer jeg rett tilbake til den tiden i livet mitt hvor jeg gikk på gymnas. Det var noen utrolig gode og formative år. Vi hadde gymtimer i Østre Anlæg. Vi kalte det »Dystre Anlæg«, fordi det var en blotter der. Det var også her 3. klassingene kastet 1. klassingene i vannet. Jeg fikk også min tur i vannet. (16 feb 2019, i et intervju om steder i København som vekker følelser.)

Österbro och området där Østre Borgerdyd Gymnasium låg. Det har tyvärr blivit bostadsrätter nu, men när jag är i området kommer jag direkt tillbaka till den tid i mitt liv då jag gick på gymnasiet. Det var sådana där goda och formativa år. Vi hade gymnastiklektioner i Østre Anlæg. Vi kallade det »Dystre Anlæg«, för att det var så dystert. Det var också här tredjeårseleverna kastade förstaårseleverna i sjön. Jag fick också min tur i sjön. (16 feb 2019, i en intervju om platser i Köpenhamn som väcker känslor.)

Østerbro and the area where Østre Borgerdyd Gymnasium used to be. Unfortunately, it's been turned into condos now, but whenever I'm in the area, I'm transported right back to the time in my life when I was in high school. Those were such wonderful and formative years. We had PE classes in Østre Anlæg. We called it "Dystre Anlæg" [The Gloomy Park] because there was a nudist there. That was also where the seniors would throw the freshmen into the lake. I had my turn in the lake, too. (16 feb 2019, in an interview about places in Copenhagen that evoke emotions.)

Sidan 4 av 4

1 2 3 4

Nordsprog.dk

Antal ordsprog er 7129439
varav 20601304 på nordiska

Ordsprog (7129439 st) Søg
Rubrikker (49425 st) Søg
Kategorier (5513 st) Søg
Kilder (385186 st) Søg
Billeder (38697 st)
Født (126141 st)
Døde (28718 st)
Datoer (103855 st)
Lande (139476 st)
Idiom (4439 st)
Lengde
Topplistor (6 st)

Ordspråksmusik (20 st)
Statistik

Mathilde Walter Clark ordtak

Mathilde Walter Clark ordspråk

Mathilde Walter Clark proverb