| Ja. Det var till och med så att när jag pratade i telefon med mamma... eller jag grät mest och var ganska hysterisk. Då visste jag inte om jag skulle palla det här, om det var värt det. Men ganska snabbt kommer man till insikten att jag inte hade reagerat så här starkt om det inte skulle betyda något för mig. Vetskapen om att jag inte skulle kunna vara med under en tid framåt var jättefrustrerande. (3 jan 2021, under samtalen med mamma om skademotgången)
| |