| Otroligt nog lyckas Philip Zandén och Simon Settergrens kemi och precision överglänsa allt det som går att gnälla över, och jag har i slutändan med mig en varm känsla av att ha blivit berikad med en helt ny typ av far-son-historia och en rik skildring av en demoniserad sjukdom. (1 mar 2019, i en recension av filmen "Kungen av Atlantis" där hon sammanfattar sina känslor efter att ha sett filmen.)
| |