| Jag rör vid hennes hår. Hennes axlar spänns åt och hon stirrar mot marken. Hon ser ut som en stenfågel. Jag är ett isberg. Varje dag flyter jag längre och längre ut till havs. Men det kan inte vara så. Ett isberg känner ingen smärta. Ett isberg känner inte kallt. Jag känner kallt. Jag känner mig distanserad. Det finns ingen. Det finns inget. Där är jag nu. Hon vill inte se mig i ögonen längre sedan jag frågade om jag fick kyssa henne. Till och med att vilja gör henne kall.
| I touch her hair. Her shoulders clench together and she stares at the ground. She looks like a stone bird. I am an iceberg. Everyday I float farther and farther out to sea. But that can't be. An iceberg feels no pain. An iceberg doesn't feel cold. I feel cold. I feel distant. There is no one. There is nothing. That's where I am. She won't look me in the eye anymore since I asked if I could kiss her. Even wanting turns her cold.
| |