| Misstolka mig rätt. Ända sedan tidernas begynnelse, det vill säga sent 70-tal då jag första gången såg ”Apornas planet”, har dystopin alltid legat nära min cineastiska kärna. Då var det en angelägenhet för svartklädda cineaster som gick igång på den subversiva tanken som oftast låg i subgenrens fundament, men sedan några decennier har den kidnappats av ett gäng räknenissar som gjort den rumsren och lukrativ. Men det finns som bekant grader i helvetet. (19 nov 2013, i en recension av filmen "The Hunger Games: Catching Fire" där han diskuterar sin egen relation till dystopiska filmer och deras utveckling.)
| |