 Ja, det er Lila som gjer skrivinga slitsam. Livet mitt pressar meg til å sjå for meg korleis hennar hadde vore viss ho var i min stad, korleis ho ville ha brukt hellet mitt. Og livet hennar kjem stadig til syne i livet mitt, i orda eg har sagt, der det ofte er eit ekko av hennar, i ein bestemt gest som er ei tilpassing av ein av hennar gestar, i mitt mindre, som er slik på grunn av hennar meir, i mitt meir, som stør seg på det ho har mindre. For ikkje å nemne det ho aldri sa, men som ho lét meg gjette, det eg ikkje visste, som eg las i notatbøkene hennar. På den måten blir det å fortelje alle hendingane påvirka av filter, tilbakevisingar, halvsanningar og delvise løgner. Og ut av dette kjem ei krevjande måling av tilbakelagd tid fullstendig basert på det upålitelege måleinstrumentet som ord er. (2 okt 2015, reflekterer over vanskene med å skrive sannferdig om sitt eget og Lila's liv i boka «Historia om det nye namnet».")
| |  Ja, det är Lila som gör skrivandet slitsamt. Mitt liv tvingar mig att se hur hennes hade varit om hon var på min plats, hur hon skulle ha använt mitt lycka. Och hennes liv dyker ständigt upp i mitt liv, i orden jag har sagt, där det ofta är ett eko av hennes, i en viss gest som är en anpassning av en av hennes gester, i mitt mindre, som är sådant på grund av hennes mer, i mitt mer, som sträcker sig på det hon har mindre. För att inte nämna det hon aldrig sa, men som hon lät mig gissa, det jag inte visste, som jag läste i hennes anteckningsböcker. På det sättet blir det att berätta om alla händelserna påverkade av filter, återkopplingar, halvsanningar och delvis lögn. Och ur detta kommer en krävande mätning av tillbakalagd tid helt baserad på det opålitliga mätinstrumentet som ord är. (2 okt 2015, reflekterar över svårigheterna att skriva ärligt om sitt eget och Lilas liv i boken "Berättelsen om det nya namnet".)
| |
